Berattare.jpg

 

 

Storytelling  - Vad är det...

 

 

I årtusenden, ja säkert ända sedan språket blev ett av människans verktyg, har vi berättat historier. Det har varit vårt sätt att dela erfarenheter, bevara vår historia och förklara världen.

När skriftkulturerna gjorde sitt intåg gjorde de en del av detta betydligt bättre. Skrift är mer precist, det bevarar upphovsmannens ord genom sekler och generationer. Samtidigt gick något förlorat. Språket är ju i grunden ljudande och omedelbart, och fungerar som en djup förbindelse mellan de talande och lyssnande, där betydande delar av det som utbyts inte kan fästas med bokstäver.

 

 

En gemensam akt - När vi berättare går ut idag och möter vår publik får vi ofta se en lycklig metamorfos. Lyssnarna har i regel inte hört muntligt berättande tidigare, ja ibland kan de vara skeptiska i början - "Ska han bara stå där och prata?" Men efter bara några minuter grips de av ett djupt igenkännande. De känner sig hemmastadda i formen och kan bli lätt berusade av upplevelsen. Inte bara för att det är bra - ibland kan det ärligt talat vara rätt mediokert. Men kanske för att de görs delaktiga i den narrativa akten, så som människan varit i de tidsrymder som föregått professionaliseringen av kulturen. I ett förhistoriskt samhälle kände alla till berättelserna, alla kunde delta, eller åtminstone öbvervaka attt våra historier berättades på ett relevant sätt. Det var en kollektiv upplevelse att dyka in i mytens stora panorama. Berättaren var mest en ceremonimästare som iscensatte den gemensamma resan in i en större sanning. Rester av detta finns kvar i oss. Kanske är det ett mönster inpräglat i vårt medvetande som vilar stilla i väntan på upplevelsen av det lyssnande koillektivet.

 

BerattelsensRost_cut2.jpg

 

Berättandets återkomst - Men hur kan det komma sig att storytelling plötsligt, efter hundra års törnrosasömn, sätter sig upp och gör anspråk på en plats i kulturlivet? Ibland har jag spekulerat i om det är en reaktion på digitaliseringen, teknifieringen, professionaliseringen av det berättande som är grunden för människans självförståelse. Men ibland undrar jag tvärtom, ifall det beror på att sedan de moderna medierna möjliggjort dialog och platta strukturer igen så nöjer vi oss inte längre med den tysta platsen i salongen där vi reducerats till ett mottagande objekt. Sak samma; det viktiga är att det har börjat växa fram en rörelse runt om i världen, där amatörer och professionella sida vid sida utforskar muntlighetens möjligheter, finner makalösa visa och djupa historier utan författarsignatur, skapar egna krönikor utifrån sin samtid och söker efter de historier i vår tid som har en mytisk potential.

 

 

Vart är berättandet på väg? - Storytelling används idag inom många områden. Pedagogik och lärande. Retorik och förkunnelse. Marknadsföring och konstutövande. Berättandet finns där för alla. Det är inte gott i sig självt, det kan brukas av de värsta diktaturer eller för rasistiska syften likaväl som redskap för läkande, empati, utveckling. Det är effektivt, genomträngande och drabbande - oavsett vem som brukar det.

Själv är jag verksam i berättarkompaniet Fabula Storytelling, som driver den internationella Fabula Festival och andra stora projekt inom berättarområdet. Jag har haft chansen att följa duktiga och hängiva berättare här i Sverige som utvecklar berättarkulturen, och liknande grupper över hela världen som samarbetar för att återerövra den här ursprungliga kulturformen. Man kan ha ambitionen att göra världen bättre, eller kanske att berika sig själv, eller att torgföra en åskådning. Det är svårt att ha en åsikt om - alla gör sitt bästa utifrån det perspektiv som är möjligt i stunden. Mitt eget perspektiv? Kanske är det en hunger efter historier som glöder, som inehåller något jag ännu inte förstått själv och som jag måste få berätta - för att ta mig fram mot en förståelse av tillvaron tillsammans med lyssnarna. Eller ibland; bara en stunds förströelse, lite tokerier och galenskaper från de stränder där människolivet sköljs tillbaka till sig själv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kea_web.jpg

 

 

 

... och hur praktiseras det idag?

 

 

Det finns nog inga människor som inte berättar - det är ju en naturlig form för att dela med sig av sina erfarenheter, sin dag. Vi gör det på jobbet, på caféet med en vän och när vi kommer hem om kvällen.

 

Jag tror också det är många som spontanberättar för sina yngre barn, improviserade historier om någon hushållshjälte som Myran Sixten, Källatrtrollet, eller för den delen Pippi Långstrump - hon skapades ju inte på en skrivmaskin utan på en sängkant hos ett barn som ville höra mamma Astrid berätta.

Spontanberättarna, de som underhåller vid köksbordet definierar nog inte det de gör, det är bara en fungerande umgängesform för dem.. Men på senare år har det växt fram något som vi kan kalla berättarklubbar. De finns runtom i

Sverige och i andra länder. i England är de ordentlig etablerade. Där träffas entusiasterna och testar historier på varandra, dit bjuds ibland professionelal berättare in för att sporra den lokala kretsen till nya dåd.

Du som vill hitta en berättarklubb i din närhet kan söka här:

Berättarnätet Sverige

 

 

Berättande som scenkonst - Runt om i Europa finns scenartister som arbetar med storytelling för scenen. Visst händer det att man tangerar teaterkonst, men strävan är i regel att utforska vad som är mediaspeciifikt för muntligt berättande. I det är artisten sin egen regissör, dramaturg och manusutformare där hon står på scenen som sig själv och improviserar runt sina storylines utifrån stunden och den särskilda publiken. I Sverige finns det några artister som arbetar med detta, och framförallt finns festivalerna där man kan få se berättande i alla dess former. Min egen festival, Fabula Storytelling Festival, har mycket av sitt fokus på berättande som scenkonst med ett internationellt perspektiv. Man kan även se en del på de två andra större festivalerna i Sverige: Ljungby Berättarfestival och Berättarfestivalen i Skellefteå.

 

 

Tillämpat berättande - Det har visat sig att när människor lär sig muntligt berättande tar de ofta in det som en tillämpning i olika verksamheter. Fördelarna med berättande i skolan är ganska uppenbara - tusentals lärare har tagit det till sig som ett redskap för lärande, gruppdynamik, språkutveckling osv. Museipedagoger på vissa muséer har också tagit in det som ett verktyg i sitt arbete. Präster och diakoner, dramapedagoger, bibliotekarier är andra yrkesgrupper där det sprider sig. En gren av det tillämpade berättandet är sk corprate vstorytelling där man i näringslivet använder berättande i sin organisationsutveckling eller rätt och slätt i sin försäljning. Det finns också en mycket livaktig internationell gren som kallas Läkande berättande, där det används som ett redskap i allt från medicinska till sociala eller politiska situationer.

Länkar till berättarvärlden

 

Arne-Ringlow.jpg